Dublinförordningen

En person som ansöker om asyl i ett EU-land har rätt att få en prövning av sin asylansökan. För att säkerställa att så sker finns Dublinförordningen.¹

Dublinförordningen, som är en del av EU:s gemensamma asylsystem, syftar till:

1. Att se till att personer som har skyddsbehov snabbt kan få tillgång till en asylprövning och därigenom beviljas skydd i EU.
2. Att effektivisera asylprocessen samt att minska kostnaderna för medlemsstaterna, detta genom att endast ett EU-land ansvarar för prövningen av en persons asylansökan.

Den grundläggande principen för Dublinförordningen är att en asylsökande som kommer till EU har rätt att få sin ansökan prövad – men bara i ett land. En asylsökande ska inte kunna få sin ansökan prövad i ett EU-land, få avslag i det landet och sedan försöka på nytt i en annan medlemsstat.

Dublinförordningen är – precis som alla andra EU-förordningar – direkt bindande för medlemsstaterna. Staterna behöver alltså inte föra in bestämmelserna i nationell rätt utan de gäller automatiskt. Förordningen gäller utöver EU:s medlemsländer även Island, Norge, Lichtenstein och Schweiz.

Vilket land ska pröva en asylansökan?

Att söka asyl är en aktiv handling. Det är det första landet där en ansökan lämnas in som ansvarar för att utreda vilket land som är ansvarigt för asylprövningen. Det finns också en bestämmelse i Dublinförordningen som innebär att även om det finns ett annat EU-land som är ansvarigt så kan en medlemsstat alltid välja att åta sig prövningen av asylansökan.² I Sverige finns en relativt restriktiv hållning där ärenden endast i undantagsfall tas över när en annan stat identifierats som ansvarig enligt kriterierna i Dublinförordningen.³

När det gäller att avgöra vilket EU-land som ansvarar för att pröva asylansökningar från barn som kommer tillsammans med sina vårdnadshavare samt för vuxna personer så görs det enligt en bestämd ordning, nämligen enligt följande:

1. Har den asylsökande familj som är asylsökande eller har beviljats skydd i något EU-land?
Utgångspunkten är att familjegemenskap ska respekteras. Om en asylsökande har en familjemedlem som tillhör kärnfamiljen (make/maka/sambo/barn under 18 år) som har beviljats uppehållstillstånd som skyddsbehövande eller som har en påbörjad asylprocess i något land inom EU så ska denna stat även ansvara för den asylsökandes prövning.⁴

2. Har den asylsökande uppehållstillstånd i eller visum till något EU-land?
Om så är fallet ska den stat som utfärdat uppehållstillståndet/visumet pröva ansökan. Detta innebär att om till exempel Spanien utfärdat ett visum till en person som använder sig av det visumet och tar sig till Sverige och söker asyl här så är det ändå Spanien som ansvarar för att pröva personens asylansökan.⁵

3. Vilket EU-land kom personen till först när en yttre gräns passerades?
Om familj inte finns och om inget land utfärdat något dokument som tillåter den asylsökande att vistas inom EU så är det första landet en asylsökande reste in i ansvarigt för asylprövningen. Om det inte går att visa var en asylsökande passerade en yttre gräns, alternativt om mer än 12 månader passerats sedan dess undersöks om den asylsökande vistats i mer än fem månader i ett annat EU-land. Finns ett sådant land är det landet ansvarigt för asylprövningen.⁶

4. Var har första asylansökan lämnats in?
Om inget av ovanstående kriterier är uppfyllda är det den stat där den asylsökande först ansökte om asyl som ansvarar för att pröva ansökan.⁷

Grunderna prövas i den här ordningen, uppifrån och ned. De här grunderna är de enda som finns i Dublinförordningen, det är en uttömmande lista. Att en asylsökande endast rest igenom ett land knutet till Dublinförordningen innebär inte att landet blir ansvarigt för att pröva ansökan. Bara vid inresa i EU över en så kallad yttre gräns aktualiseras ett ansvar, det vill säga det är det land som ”släppt in” en asylsökande i unionen som blir ansvarigt enligt punkt 3, inte länder den asylsökande endast rest igenom inom unionen. Kriterierna påverkas alltså inte av att en person reser igenom flera EU-länder innan hen ansöker om asyl.

Ensamkommande barn och Dublinförordningen

När det gäller ensamkommande barn är de som huvudregel undantagna från Dublinförordningen.⁸ Det betyder att asylansökningar från ensamkommande barn ska prövas i det land barnet befinner sig och inte i det land barnet till exempel först kom till. De enda undantagen är 1) om det ensamkommande barnet har vårdnadshavare, syskon eller faster/moster, farbror/morbror eller mor- eller farföräldrar i ett annat EU-land och det skulle vara bra för barnet att få återförenas med sina släktingar⁹ eller 2) om barnet redan har fått ett beslut i sitt ärende och alltså redan har genomgått en asylprövning i ett annat land.

Läs mer om ensamkommande barn

Bevisning krävs för att återsända en asylsökande

De flesta människor som flyr till Europa kommer först till något av EU-länderna i södra Europa. En del menar därför att det är konstigt att många asylsökande får sin prövning i Sverige. För att Dublinförordningen ska kunna användas – och Sverige på så vis ska kunna säga till ett annat EU-land att det är det landet som är skyldigt att genomföra prövningen – krävs dock någon form av bevisning. Bland annat därför måste alla som är över 14 år och söker asyl lämna fingeravtryck.¹⁰ Ibland finns dock ingen bevisning och då är det svårt för Sverige att kunna visa att en annan EU-stat egentligen är ansvarig för att pröva asylansökan. Ytterligare en omständighet som under flera år har påverkat möjligheten att överföra asylsökande är att det inte varit tillåtet för Sverige att återsända asylsökande till Grekland. EU-domstolen, Europadomstolen och den svenska Migrationsöverdomstolen slog nämligen i slutet av år 2010 och början av 2011 fast att förhållandena för asylsökande i Grekland var så dåliga att det skulle strida mot internationell och europeisk rätt att återsända asylsökande dit.¹¹ I början av 2018 rapporterades dock om att överföringen av asylsökande till Grekland återupptagits.¹²

I Sverige fattades år 2016 beslut om överföring i enlighet med Dublinförordningen av nära 11 000 personer. År 2017 fattades beslut om överföring i 3 200 ärenden.¹³ Under 2018 beräknas drygt 2 000 beslut om överföring fattas.¹⁴

Louise Dane

Läs mer om skribenten

Se alla Louises inlägg