Flyktingkonventionen

Som en följd av den flyktingkris som uppstod under andra världskriget beslutade FN att ta fram ett nytt regelverk för flyktingar. 1951 upprättades därför konventionen avseende flyktingars status och ett protokoll avseende statslösa personer – flyktingkonventionen. Flyktingkonventionen definierar vem som är flykting.¹

I början begränsades konventionen till händelser som skedde i Europa innan 1951 och konventionen skyddade därför främst personer som flydde från Sovjetunionen till västeuropeiska länder.² 1967 antogs ett tilläggsprotokoll som tog bort begränsningarna och flyktingkonventionen blev därmed ett globalt regelverk. Idag har 148 länder undertecknat flyktingkonventionen.

Flyktingdefinitionen

Flyktingdefinitionen finns i konventionens första kapitel och innebär att termen flykting är rättsligt begränsad till att omfatta en person som:

”flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk samhörighet, och som befinner sig utanför det land vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet”.

Förföljelse enligt konventionen kräver en individuell risk mot liv eller grova övergrepp. Konflikter kan till exempel vara riktade mot en viss etnisk grupp och berättiga skydd som flykting. I andra fall bedöms konflikter vara mer generella och personer ges istället skydd på annan grund än flykting.³ Personer som flyr undan klimat- och miljöförändringar eller migrerar enbart av ekonomiska anledningar anses inte vara flyktingar.

I vardagligt bruk används termen flykting mer allmänt och omfattar alla som är på flykt och som lever i flyktingliknande situationer, till exempel internflyktingar eller personer som söker eller har beviljats asyl men som inte har erkänts vara flyktingar enligt flyktingkonventionen.⁴ I juridisk mening är en person dock inte flykting om hen inte passar in i konventionens definition.

Läs mer om de olika asylgrunderna här

Konventionens skydd av flyktingar

En grundbult i flyktingkonventionen är bestämmelsen att flyktingar inte får tvingas återvända till ett land där de riskerar förföljelse, så kallad non-refoulement. Bestämmelsen om non-refoulement innebär enligt flyktingkonventionen att stater inte får utvisa en flykting om denne riskerar sitt liv eller frihet på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk åskådning. Non-refoulement är idag en vedertagen princip inom internationell rätt och gäller även för personer som inte blivit erkända som flyktingar. Så kallad kedje-refoulement är inte heller tillåtet, vilket innebär att en person utvisas till ett land där denne riskerar att i sin tur utvisas till ett annat land där hen riskerar övergrepp.⁵

Konventionen specificerar också vilken typ av rättsligt skydd, annan assistans och sociala rättigheter som en flykting ska beviljas från de stater som skrivit under dokumentet. Till exempel innehåller konventionen flyktingars rätt till religionsfrihet och rörlighet, rätt till arbete, utbildning och ett passdokument.