Rörlighet inom EU

Fri rörlighet inom EU innebär att medborgare i ett EU-land, som har ett giltigt pass eller ID-kort, kan bosätta sig i ett annat EU-land i 3 månader utan att registrera sig hos landets myndigheter.

Fri rörlighet för EU-medborgare

Den fria rörligheten är en av de mest grundläggande delarna av EU-samarbetet.¹ Som en del av den fria rörligheten har medborgare i EU-länder (unionsmedborgare) som uppfyller vissa villkor en automatisk uppehållsrätt, det vill säga rätt att stanna i ett annat EU-land. Det går att dela upp uppehållsrätten i tre underkategorier:

1. Tidsbegränsad uppehållsrätt: upp till tre månader.
2. Förlängd uppehållsrätt: en villkorad rätt att stanna kvar längre än tre månader.
3. Permanent uppehållsrätt: en rätt att efter att ha varit bosatt i en medlemsstat i fem år stanna kvar där, utan att längre behöva uppfylla kraven för förlängd uppehållsrätt.

För att ha tidsbegränsad uppehållsrätt, det vill säga upp till tre månader, krävs ingenting utöver att unionsmedborgaren har ett nationellt ID-kort eller ett pass.² Rätten kan dock upphöra om unionsmedborgaren blir en ”orimlig belastning” för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.³ För att ha förlängd uppehållsrätt, det vill säga få stanna längre tid än tre månader, krävs förenklat att unionsmedborgaren antingen är 1) arbetstagare eller egenföretagare, alternativt 2) arbetssökande⁴, student eller att unionsmedborgaren annars har tillräckliga tillgångar för sin försörjning samt giltig sjukförsäkring. Kategori 1 brukar kallas ekonomiskt aktivamedan kategori 2 brukar kallas för ekonomiskt icke-aktivapersoner.⁵ En unionsmedborgare som uppehållit sig lagligt en medlemsstat i fem år ska anses ha permanent uppehållsrättvilket innebär en rätt att stanna kvar utan att behöva uppfylla de villkor som gäller för förlängd uppehållsrätt.⁶

EU-bestämmelser tillåter att medlemsstater inför krav på en särskild registreringför unionsmedborgare som ska vistas i en annan medlemsstat längre tid än tre månader.⁷ Något sådant krav finns dock inte i Sverige och det finns alltså vare sig skyldighet eller möjlighet för unionsmedborgare att registrera sin uppehållsrätt hos Migrationsverket eller annan myndighet.⁸ Unionsmedborgare som uppfyller kraven för att stanna längre än tre månader kan vistas i värdlandet under obegränsad tid och endast utvisas om de utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet.⁹

Unionsmedborgare som stannar längre tid än tre månader utan att uppfylla kravenför att ha förlängd uppehållsrätt är att se som papperslösa, eftersom de då saknar tillstånd att befinna sig i landet.¹⁰ En unionsmedborgare kan dock alltid lämna det land som hen uppehåller sig i för att direkt komma tillbaka i ytterligare tre månader och därmed på nytt ”lagligen” kunna nyttja den fria rörligheten. Proceduren kan återupprepas om och om igen och i praktiken kan det vara mycket svårt att avgöra hur länge en person har vistats i Sverige.¹¹

Rörlighet för medborgare i andra stater än EU-stater

Medborgare i de så kallade EES-länderna (Norge, Lichtenstein och Island) omfattas av samma regler om uppehållsrätt som EU-medborgare.¹² För medborgare i Schweiz gäller ett särskilt avtal som ger schweiziska medborgare rätt att vistas i EU och EES-länder.¹³

Vad gäller andra personer som inte är medborgare i EU-stater kallas de ibland för tredjelandsmedborgare. För dem gäller inte reglerna om fri rörlighet automatiskt. Även om en tredjelandsmedborgare har beviljats ett tillstånd för att bo i ett EU-land (uppehållstillstånd) så har hen inte samma rätt till uppehållsrättsom en unionsmedborgare. En tredjelandsmedborgare med uppehållstillstånd i ett EU-land har rätt att resa och besöka andra EU-länder men har inte samma rätt som unionsmedborgare att bosätta sig där. Normalt måste därför en tredjelandsmedborgare som vill bosätta sig i en annan EU-stat än den där hen har beviljats uppehållstillstånd ansöka om (ytterligare) ett uppehållstillstånd som ger rätt till bosättningen i den nya medlemsstaten. Tredjelandsmedborgare som bott i ett EU-land i fem år kan dock beviljas status som så kallat varaktigt bosatt. Varaktigt bosatta personer har även de i stort sett samma rätt till fri rörlighet som unionsmedborgare.¹⁴

Vissa tredjelandspersoner kan dock ha rätt till fri rörlighet utan att ha status som varaktigt bosatta. Detta gäller tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till EU-medborgare som nyttjat sin fria rörlighet. En tredjelandsmedborgare kan vanligen inte åberopa uppehållsrätt för att bosätta sig tillsammans med en familjemedlem i dennes hemstat.¹⁵ Men om familjemedlemmen (som är unionsmedborgare) nyttjat sin fria rörlighet och bosatt sig i en annan medlemsstat har dennes familjemedlemmar rätt att följa med/ansluta sig – även om de är tredjelandsmedborgare. För dessa tredjelandsmedborgare gäller därmed i stort sett samma fria rörlighet som för unionsmedborgarna. Dock ställs krav på tredjelandsmedborgare att de ska ha pass (identitetskort räcker inte) för att kunna nyttja sin familjerelaterade uppehållsrätt.¹⁶

Att resa in i EU

EU-länderna samarbetar i arbetet med gränsbevakning genom EU-myndigheten Frontex för att bekämpa människohandel, människosmuggling och organiserad brottslighet, samt för att hindra migranter som inte har rätt att vistas i EU.¹⁷ EU-medborgare och andra personer som åtnjuter rätt till fri rörlighet ska underkastas en minimikontroll när de passerar en yttre gräns och reser in i EU. Minimikontrollen består av en undersökning av personens resehandling. Tredjelandsmedborgare däremot utsätts för noggrann kontroll vid inresa.¹⁸ En tredjelandsmedborgare ska för att få resa in normalt ha en resehandling och en giltig visering om sådan krävs. Dessutom måste hen kunna styrka syftet med sin avsedda vistelse samt ha tillräckliga medel för sitt uppehälle. Personen får inte heller vara registrerad i Schengeninformationssystemet (SIS) i syfte att nekas inresa och inte anses utgöra en risk för något av EU-ländernas allmänna ordning, inre säkerhet, folkhälsa eller internationella förbindelser.¹⁹ Det finns dock undantag för personer som söker asyl. EU har en gemensam asylpolitik, Common European Asylum System (CEAS), som bland annat stadgar att asylansökningar får lämnas in vid en gräns. Personer som annars skulle ha kunnat nekas inresa kan då ändå släppas in i EU i syfte att få en asylprövning. De gemensamma EU-reglerna styr bland annat vilket EU-land som är ansvarigt för att pröva en asylansökan (Dublinförordningen) samt hur denna prövning ska gå till (asylprocedurdirektivet).

Läs mer om Dublinförordningen

Louise Dane

Läs mer om skribenten

Se alla Louises inlägg